Färgen på de nya tänderna: valet som inte går att ändra

Så bestäms färgen i stolen

Själva valet tar några minuter, och de minuterna avgör hur du ser ut i många år.

Tandläkaren använder en färgskala, en solfjäder med prover i keramik som hålls intill tanden. Det prov som liknar mest ger en kod, till exempel A2 eller B1, och den koden arbetar tandteknikern efter. En del kliniker använder också ett digitalt färgmätningsinstrument, och många tar bilder där provet hålls intill tanden så att laboratoriet ser sammanhanget och inte bara koden.

Tre förhållanden påverkar resultatet mer än man tror:

• Ljuset. Färg uppfattas olika i dagsljus, i varm inomhusbelysning och i den kalla lampan över stolen. En nyans som stämmer i Antalya en klar förmiddag kan se annorlunda ut vid ett köksbord i Umeå i november. Be att få se provet vid ett fönster.
• Uttorkningen. Tänder blir ljusare när de torkar, och de torkar under en behandling med öppen mun. Färgen väljs därför normalt i början av besöket. Väljs den i slutet riskerar det nya arbetet att bli ljusare än dina egna tänder egentligen är.
• Tandteknikern. Det är en människa som bygger upp färgen, och koden är bara utgångspunkten. Djupet, den lätta genomskinligheten mot tandkanten och små variationer i ytan får en tand att läsas som en tand. Fråga om laboratoriet ligger på kliniken eller någon annanstans, och om teknikern träffar dig eller bara ser bilderna. Be samtidigt att få en kopia av bilden med färgprovet intill tanden. Den är lätt att spara i telefonen och säger en tandläkare här hemma mer än koden ensam.

Har du möjlighet, be att få se form och färg tillfälligt innan något fästs. Provisoriska kronor eller en uppbyggnad i plast är inte slutresultatet, men nära nog för att du ska kunna gå ut i dagsljus, ta en bild och låta någon som känner dig säga vad hon eller han tycker. För skalfasader finns ett eget moment för just det, som provsmilet innan skalfasaderna görs beskriver.

När bara en framtand ska göras

Det låter som den enklaste uppgiften, men en enda krona bredvid en egen framtand är den svåraste färgmatchningen som finns. Ögat jämför de två tänderna sida vid sida, och minsta skillnad i ljushet, genomskinlighet eller ytstruktur syns direkt. När sex tänder görs på en gång bestämmer arbetet själv vad som är normalt; när en tand görs måste den härma en granne som redan finns.

Därför behöver en ensam framtand ofta mer än en provning. Teknikern kan behöva se tanden i munnen, justera färgen och bränna om ytan, och ibland krävs ett extra besök innan kronan fästs. Det passar illa ihop med en vecka där allt ska vara klart till fredagen. Fråga därför innan du reser hur kliniken brukar göra med en enskild framtand, och om det finns tid för en omprovning om färgen inte stämmer.

Skriv gärna också till kliniken i förväg och be att få se färgprovet i dagsljus innan arbetet skickas till laboratoriet, och att färgkoden noteras i din journal. Två korta rader i ett mejl är enklare än en diskussion i stolen när klockan går.

Dina egna tänder ändras, keramiken står still

Egna tänder mörknar gradvis genom livet. Emaljen blir tunnare, det gulare tandbenet under lyser igenom mer, och kaffe, te och rödvin lägger sig på ytan. Keramiken gör ingetdera. Den ser i stort sett likadan ut om tio år.

Det betyder att gränsen mellan nytt och eget flyttar sig. Får du två kronor på framtänderna stämmer färgen i dag och glider sedan långsamt isär. Behandlas hela det synliga leendet slipper du den gränsen, men då har väldigt många tänder rörts för att nå dit. Avvägningen mellan omfattning och senare färgskillnad är verklig, och den ska göras medvetet. Ett runt antal tänder som någon föreslog är inget skäl. Varje tand som får en krona behöver ett eget skäl, vilket tandkronor: när de behövs går igenom.

Väljer du en färg som är ljusare än dina egna tänder låser du dessutom fast dig. Då måste resten antingen blekas ikapp eller behandlas.

Kronor som redan sitter i munnen går inte heller att färga om. Vill du ha en annan nyans om några år finns det bara ett sätt, och det är att göra nya kronor, med samma slipning av samma tänder som redan har kronor. Det är ytterligare ett skäl att ta valet på allvar första gången, och att hellre ta med en vän till provningen än att lita på spegeln i behandlingsrummet.

Hur vitt är för vitt

Det som får en tand att se trovärdig ut är sällan hur ljus den är. Det är variationen: lite genomskinlighet i kanten, lite mer mättad färg nära tandköttet, små ojämnheter som bryter ljuset. En rad helt likadana, helt matta, helt vita ytor läser ögat som ett föremål. Materialet spelar in här, och varför en opak zirkonia ofta ger just det intrycket förklaras i zirkonia, E-max eller metallkeramik.

Bilderna du får se förtjänar en kommentar. Nästan alla före- och efterbilder är tagna i ett ljus som valts för att visa upp, och många är redigerade. Be om bilder i vanligt dagsljus, utan läpphållare, och gärna på någon med en hudton nära din.

Åldern är också ett argument. En tjugoåring och en sextioåring har naturligt olika tandfärg, och ett skarpt vitt leende ser självklart ut hos den ena men är det första man lägger märke till hos den andra. Det är ingen uppmaning att välja mörkt, bara att välja medvetet, gärna tillsammans med någon som vågar säga att du borde gå ett snäpp ner.

Innan du lämnar kliniken: be att få färgkoden skriftligt, tillsammans med materialet och laboratoriets namn. Går en krona sönder om fem år ska en tandläkare i Sverige göra en ny som passar in i raden, och med koden i handen är det en rimlig uppgift. Välj sedan färgen en dag när du inte har bråttom, i dagsljus, och hellre ett snäpp mörkare än det du först pekade på.